Månadsarkiv: februari 2012

Måste peppa mig..


Jag är så ledsen..

20120229-093247.jpg

Jag måste försöka ta mig ur detta.
Mår så dåligt. Hittar inte ut.

Kolla in mina cancerfingrar.

20120229-093523.jpg

Jag mår illa, kan inte gå, och vill inte mer..


Danny Kaye! Var finns du?


Idag är det H C Andersen med Danny Kaye.
Jag har två Danny Kaye-filmer. Ovanstående och The Inspector General.
Ingen av dem har svensk text. Det spelar ingen roll för min del men vittnar om en sak:
Filmerna är importerade.

När man inte är på topp finns det något betryggande att gå i barndom.
När man var liten visades det Danny Kaye-filmer på helgdagar såsom juldagen och nyårsdagen.
Världen var en snäll plats där ingen/inget ville skada en.

Det enda som fattas är snusklubbor och sega gröna grodor.

Men jag ställer frågan:
Var finns alla Danny Kaye-filmer?
Den ene jag har är lagligt nedladdad, och den andre en present inköpt i svensk internetbutik.
Aldrig jag sett en Danny Kaye-film på TCM. Massor av Jean Kelly- och Fred Astair-filmer, men inte en enda Danny Kaye-film.
Väldigt tunnsått med Jerry Lewis-filmer också.

Försvann filmerna med barndomen?


Kommer aldrig mer..


Mycket av mina tankar går till
”Jag ska aldrig mer..”

Som mina tankar vandrar just nu så ska jag dö snart och min sista tid kommer att vara av dålig livskvalitet.

Inget av ovan behöver vara sant, men det är nog naturligt att man tänker så.
Jag som tyckte jättemycket om denna läkare (samma som jag hade förra året), men det gör jag inte längre.
Han är en sån människa som berättar att jag ska dö.
Han säger inte så, men för mig är det det enda sätt att tolka det.
Jag gillar inte hans dialekt som han använder till att berätta att jag ska dö.
Han var två minuter tidig. Jag förstod det redan då.

Direkt efter jag träffat honom fick jag träffa en sköterska som tog fram en presentationspärm och berättade om biverkningarna om mitt cytostatika (cellgifter) i punktform.
Sedan fick jag en liten väska med fot- och handkräm som kan lindra samt en dosett (en sån låda med fack för alla tabletter).

Man är inte direkt mottaglig för denna information så snabbt, kan jag säga..

Sedan till apoteket och hämtade ut cytostatikan som kostade 3.600 i runda slängar. Det går ju på högkostnadsskyddet så nu är all medicin fri till november.

Just det.. ”Jag ska aldrig”
Det var ju det inlägget ska handla om.

Man tänker vissa ”normala” Jag ska aldrig mer..
Jag ska aldrig mer resa på semester..
Jag ska aldrig mer gå till jobb och det enda som är jobbigt är vädret..
Jag ska inte resa runt Sverige som jag alltid velat..
Jag kommer aldrig mer att få se underbara Nice..

Sedan är där helt galna ”Jag ska aldrig..”

Jag ska aldrig flytta till Kalifornien och börja en ny karriär.
Yeah, right. Som om det skulle hända i alla fall..

Jag kommer aldrig bli supermodell i Paris, New York och Milano.
Var kom den ifrån? Jag är inte ens modeintresserad.

Jag ska aldrig bli superhjälte med cape och bokstav på bröstet.
Nä, just det

Sånt som låter mer som en 40-årskris.
Sånt som jag aldrig skulle gjort även om jag fick en garantiålder på 90 år.

Det är nog mer så att cancer sätter gränser både fysiskt och mentalt.
Jag vet ju inte än vilka gränser cancern sätter framöver så därför får jag mentalt sätta dem.
Som någon sorts kontroll över situationen.

Man blir arg och det känns orättvist oavsett när cancer drabbar en.

Man är mitt uppe i livet och är lycklig när allt går precis som man vill.
Pang: ”Du har cancer!”
Fan vad orättvist! När allt gick så bra!

Eller som i mitt fall:

Inget går bra.
Inleder detta millenium med en röv till karl som drar med alla sparpengar, vinst på huset och allt annat av värde och lämnar mig hemlös med vovve.

Det fortsätter i samma stil med depression, sjukskrivning, arbetslöshet och sjukdomar.
Fan vad orättvist! När allt gick så dåligt!

Vilken jävla final..


Finn ett fel..


Gissa vilken av följande mediciner jag inte tar varje dag:

20120217-233405.jpg

TREO! Helt rätt!

Idag hämtade jag ut mina nya cytostatica-tabletter. De kostade 3.600 spänn. Tack för högkostnadsskyddet.
Nu är all medicin fri till november.

Är det inte märkligt att om man får cytostatika (cellgifter asså) intravenöst så betalar man inget, men i tablettform rätt mycket kosing.
Man betalar mer när man sköter medicineringen själv.
Märkligt..

Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för smärtan och ett skitliv innan döden kommer.


Ljuset i tunneln var ett tåg..


Idag fick jag reda på att cancern spridit sig till levern.
Jag såg på läkaren när jag kom in i rummet.
Bara det att han var två minuter tidig avslöjade att nu är det dåliga nyheter på gång.

På måndag börjar jag med cytostatica i tablettform.
En vanlig biverkning som drabbar nästan alla är röda och ömma handflator och fotsulor.

Men vänta nu lite.
-”Hur ska vi göra med Peggy nu när hon går på kryckor så att hon får det lite bonusjävligt?”

-”Jag vet! Vi fixar lite smärta i handflator och fotsulor! Så att vi riktigt trycker till henne. Så att hon inte alls kan gå. Inte ens på toaletten.
Hon har nog inte fått nog av bäckenbenbrottet, depressionen, havererad ekonomi och struman”

-”Bra tänkt! Och knäcker vi inte henne med detta, så har vi mer på lur.
Att hon inte svarar på medicinen och dör om några månader t ex!”

Lever!
Vilket jävla ord på något som tar livet av mig!
Olever, säger jag!


God morgon världen..


Nu har jag sovit mycket.
Det är väl därför jag vaknar så tidigt.

Har tagit min morfin, så det kickar in snart och jag blir lite fnissig.
Man får vara glad åt det lilla dessa dagar.

Mina mediciner gör mig sjukt törstig, och konsekvenserna av det är inte kul.
Inatt har jag kissat på mig två gånger.
Jag hinner bara resa mig och av ansträngningen börjar jag kissa.
Jag har fått Tena-blöjor som ska hjälpa lite.
Man kan hålla sig för skratt faktiskt.
Det är jävligt förnedrande.
Bara att rent nerkissad försöka torka upp på golvet när man knappt kan böja sig.

Sedan är jag sjukskriven, så nu går det riktigt åt helvete om jag inte lyckas fixa i lägenheten, kontakta styrelsen för att hyra ut lägenheten.
Det är jävligt tragiskt att förlora sitt hem, men förhoppningsvis är det bara tillfälligt, och då har jag råd att vara sjukskriven utan att ha ångest.
Ångest är aldrig bra för läkning..
Plus att jag då kan börja beta av alla skulder som nu hamnat hos kronofogden.
Min månadskostnad för att bo är ca 9.000 spänn som inkluderar hyra, el, försäkring samt telefon/bredband/Internet.
(Edit: Min hyra är ca 7.400 för en tvåa i Malmö)
Omräknat till ett par som bor ihop hade det blivit ca 17.000/mån.
Det är dyrt att leva, och ännu dyrare att vara singel.

Jag får inget bostadsbidrad då jag inte har barn.

Jag är i fel ålder samt har inga barn, och har därför fått nej på alla fonder jag sökt.

En väninna rekommenderade mig att gå till diakonissan om jag fortfarande är medlem i Svenska kyrkan.
Det är jag, och gissa vad hon frågade?: Hur många barn har du?
Inga barn, inte en spänn från gud.

Så vad som är kvar är min fina lägenhet som jag får hyra ut.

Jag har en jävligt obehaglig känsla att jag inte överlever detta.
Jag måste ta itu med vad som ska hända vid min död. Vem ska ha mina prylar? Hur ska min begravning vara etc..
Sånt är skitjobbigt att dra i efter någons död.

Ibland får jag sån attack av ”Ååh vad det är synd om mig!!”
Jag har sådan önskan om lugn och ro.
Ett tiktigt lyxliv där man kommer hem efter jobb utan ångest över pengar eller sjukdomar.
Att sätta sig och ta en kopp kaffe. Fnissa till åt vad någon sade på radion..
Ta husbilen och åker ner till kusten över helgen. Spelar Alfapet över ett glas vin.
Jag vet att det aldrig kommer att hända, och det gör mig så sorgsen.

Istället sitter jag här en tidig morgon i februari och har pissat ner mig..


Jag är jävligt arg och behöver er hjälp!


Kära bloggvänner!
Ni är klippor och har massor av kunskaper och jag skulle behöva hjälp av er.

Som ni vet är jag (och en jävla massa andra människor) sjuk(a).

Problem ett:
De senaste månaderna har jag hämtat ut en hel del medicin på apoteket.
Nu finns det ju lite olika, med de jag hämtat från har varit Medstop, det som var det ursprungliga apoteket har jag för mig.
ALLA (observera att jag skrev alla) gångerna jag besökt apoteket har det varit någon medicin de inte haft inne.
Och antingen har de inte haft alternativa märken, eller så har läkaren skrivit att medicinen inte får bytas ut mot något annat märke.

Jag är inte så jävla sjuk att jag inte kan köra bil (än), så jag har med ilska, obehag och smärta fått vänta eller kört till ett annat apotek om det varit möjligt.

Jag har en sjuk far som bl a får varan, som åtskilliga gånger får ta taxi hem tomhänt.

Jag blir så satans jävla förbannad på detta att jag vill slå sönder en glasbutik!

Jag vill stämma skiten av de som är ansvariga över detta!

Finns inte medicinen inne så får de se till att den omedelbart blir ditlevererad från ett annat apotek!
Och då ska detta obehag dras av på priset.

Finns inte medicinen inne på något apotek ska detta på något sätt framgå så att kunder får veta att denna apotekskedja har endast t ex tre stjärnor pga dåligt sortiment.

Hur kan detta göras?
Snälla bloggvänner: Hjälp mig hur man kan gå vidare med detta.

Problem 2:
I torsdags var jag kallad till röntgen med punktion.
Det innebär att jag blir röntgad samtidigt som läkaren sticker in en liten harpun i tumören och drar ut små bitar så att man kan se vad det är för typ av tumör.

När jag kom till avdelningen fick jag en Stesolid som är lugnande.
Sedan rullade dem bort mig till röntgen.
Inne i rummet fick jag ligga i sjuksängen och en sköterska sade att de ska försöka få tag i en röntgenläkare.
Efter ca 45 minuter talar hon om för mig att det nog inte blir något.
Det är en speciell procedur som inte alla klarar.
Minuten efter hade man hittat en läkare.

Jag bad om smärtstillande då jag naturligtvis inte tagit mitt morfin på morgonen eftersom jag skulle få smärtstillande intravenöst när de skulle sticka mig.
Sköterskan blir förvånad och sägwr att det varit bäst om jag tagit min medicin för hon har ingen att ge mig.
Sedan börjar hon och en annan sköterska diskutera om de kunde gå och hämta smärtstillande till mig, och en av dem lovade mig att hon skulle fixa.

Jag fick lägga mig på sidan på en hård smal ”brits”. Naturligtvis fick jag ligga på den sidan av bäckenbenet som jag har en fraktur i.

Efter ca en kvart gråter jag så jag hulkar av smärta medan de först bara röntgar. (sticket kommer senare).
Då kommer sköterskan ut till mig och säger att det är viktigt att jag ligger still.
Jag bönade om smärtstillande, men hon sade att det fanns ingen.

När jag sedan blir stucken fick jag smärtstillande intravenöst.
Jag blir stucken i buken och ner till bäckenbenet där han skrapar och drar ut prylar. Detta pågår en bra stund.
Jag gråter förtvivlat och ber om mer smärtlindring. Det får jag som tur är.

Sedan när allt är klart blir jag rullad tillbaka till avdelningen.
Efter en stund får jag åka hem.
Ingen information..

Hur länge ska jag nu ha extra ont för att man rotat i bäckenbenet t ex?

Lång historia, men frågorna jag ställer är:
Varför får jag inte smärtstillande när jag uppenbarligen behöver det?

Bokar man in en patient på röntgen och kollar i efterhand om det finns en läkare?

Jag blir tokarg, och det är bra, för då är jag inte så illa ute trots allt.
Då finns där en ilsken Mumla som trots allt har krafter kvar.

Kram på er alla goa!


Att en sån liten tös kan hjälpa mer än någon medicin..


Bortse ifrån att jag åldrats tio år på 2 månader:


Morfin och limmerickar:


Det var en kvinna med smärta
som hade ett gott hjärta
Men hon skrek och svor
I Malmö hon bor
och var en jäkel på att fjärta

Det var en tant med dåligt bäcken
som bröt det när hon ramlade på häcken
De fann en tumör
och kanske hon dör
när hon pumpar rullstolsdäcken.


Får jag presentera en tappad sug?



Välkommen till Kaoset

I kaoset härskar djuren över människorna

Bonnie's Blog of Crime

My Life of Crime, Murder, Missing People and such! Above all else, never forget the victim, that the victim lived, had a life and was loved. The victim and their loved ones deserve justice, as does society.

ADHD i vardagen

Just another WordPress.com site

hydraul

Where it gets messy...

Ewa Lev Livet !

Livet är inte bara en lek , det är en dans på rosor också ..

TANKESMEDJAN

Smått och gott i vardagens labyrint

5 söner och 1 man

(och så jag förstås)

kyrksyster

Kamp och glädje - så är livet.

ghostalive

Politik och samhälle. Nära och kära. Trams och allvar. Kändisar och okändisar. Brott och straff. Glädje och sorg. Cancer och annan skit. Livet helt enkelt.

En trevlig tjej

Det är synd att det är så få tjejer som är trevliga nuförtiden.

Post it Notes from my Idiot Boss

delivered directly to my computer monitor on an all too regular basis...

Affes Statistik-blogg

Statistik, politisk satir och betraktelser

George med Liemannen bakom axeln

George, jag lever med en dödlig cancer som jag pratat om i TV-serien som heter Himlen Kan Vänta

Hoebloggers's Blog

4 out of 5 dentists recommend this WordPress.com site

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

%d bloggare gillar detta: