Upp och ner, ner och upp

Nu lättar det..
Det känns mycket bättre i skallen, och humorn har återvänt.

Jag vet ju hur det är, men dalarna är så svåra.
Idag tar jag det bara lugnt. Äter gott och kollar lite TV

Jag har fixat till frissan speciellt för er underbara bloggläsare.
Jag svarar inte alltid, men jag läser och tar till mig det ni skriver.
Det känns tryggt att ni finns.

Sedan finns där inte något rätt eller fel att skriva. Jo, skriv för fan inga vitsar.
Jag hatar vitsar.
Jag är annars så glad över att ni lämnar ett litet avtryck.
Man känner sig mindre ensam under vargnätterna.

Hoppas ni har en skön söndag, och här ser ni mig i all min glans.

Nu faller håret, fallera

Nu börjar jag tappa håret.

Får det vara en halvdan limerick?

Peggy ville ut men det var stor möda
Hon lämnade sin kropp och tog bara med sig sitt öga
Hon må vara trind
men hon är fan inte blind
Du kanske finner ögat på Böda

Cellgifterna fick avbrytas idag

En underbar sommardag.
Jag vaknar. Hör folk ute på gatan på väg till stan eller stranden.

Hade sån värk i ryggen att jag skrek av smärta så fort jag rörde mig.
Men jag måste upp.
Jag ska få mina cellgifter idag.

Först får jag en jättedrös kortison.
Det får man för att man inte ska reagera på ”glidmedlet” som finns i cellgifterna.

Malin och Christer var med.
När de satt in cellgifterna i min Powerport småpratade jag och Malin.
Christer kom precis tillbaka från Pressbyrån. Han hade handlat Bonaqua med päronsmak till mig. Min absoluta favoritdryck.

Plötsligt kände jag ett tryck över bröstert och det var svårt att andas.
Sedan började det bränna som eld i ansiktet, halsen, armarna och neråt.
Jag bara flämtade ”Snälla hjälp mig! Jag dör! Hjälp mig! Hjälp mig!!”

Jag såg väldigt suddigt men jag kunde se och höra att där var fler människor i rummet med vita rockar. Malin och Christer var borta.
Jag minns att jag kände mig irriterad över att ingen förstod på något sätt.
Nån satte på mig syrgas och någon annan tog blodtrycket.

Efter några minuter var det över.
Alla var lugna och sade att det inte var ovanligt att man kan få en sådan reaktion.
Malin och Christer sade att jag var knallröd i ansiktet när jag hade min ”attack”.

Tre läkare totalt var inne hos mig. Jag blev jätteimponerad över att de kom in i rummet så snabbt.

Det blev beslutat att jag ska få en annan typ av cellgift. Tydligen samma som jag fick förra året.

Detta känns inte bra alls. Jag blir svagare och min kropp vill inte ta emot cellgifterna.
Där är så mycket jag vill se och uppleva. Jag inser att mycket av det jag vill aldrig kommer att hända även om jag får leva lite till pga att min kropp lagt av och jag har ont.
Men man är ju bara människa. Klart man har drömmar, och de senaste tio åren jag haft finns inte i någons drömmar.

Klockan är kvart i två på natten och jag är smärtfri. Om ni visste vilken underbar känsla det är för mig.

Jag på sjukhuset idag

Har jag nämnt att jag är trött?

Det känns inte bra alls. Det går med en rasande fart.
Jag känner krafter som lämnar mig för att aldrig komma tillbaka.

Och nej, livet är nog inte så orättvist.
Tänk er om Justin Bieber hade dött i cancer. Då hade det utlysts landssorg i hela den västliga världen, och Justin hade fått några gator uppkallade efter sig.

Eftersom jag nått Drottningstatus vill
jag också ha något i min stad uppkallad efter mig.
Det behöver inte vara något stort.
En gatsten, en hörnsten på ett hus.
Nåt!
”Här är en gatsten uppkallad efter Peggy Bell som levde och verkade på Öster i Malmö innan hon fick ställa de asiatiska fusk-Dr Marten.”

Varför inte?
Kom gärna med fler förslag!

En tacksam och glad Peggy

Har fått hem en jädrans massa microburkar med mat som mamma lagat.
Allt från champinjoncrepes, korv stroganoff, kycklinggryta och pyttipanna till enbart kokta morötter med kryddsmör, stekta äpplen ned kanel och socker.
Allt efter vilken aptit jag har.
Jag är så tacksam och glad över detta, och min aptit har blivit mycket bättre.

Det är inte klokt vad nycket snälla och omtänksamma människor det finns!

Jag är så djupt tacksam. Det betyder oerhört mycket för mig!

Skulle jag ställa skorna före er lovar jag att spöka när ni inte är hemma och städa hela huset åt er.

Tabletterna hjälper

Jag vill slippa detta..

Jag är rätt trött egentligen..

Dags att städa upp i skallen..

När jag fick min första depression gick jag upp massor i vikt. Över 30 kg på ca 7-9 månader.
Det har visat sig att det var samtidigt som min sköldkörtel började krångla.
Nåväl. Nytt land, ingen läkare samt en man som var lika känslig som ett trappräcke så fortsatte detta.

När jag fullkomligt färdig efter depressioner och smärta i kroppen blir dumpad i Sverige av honom utan bostad pengar eller jobb kollapsade jag.

Ett par månader senare var jag med min syster och hennes man på gamla stadium för att se MFF. När min syster och jag varit på toaletten träffade jag på en gammal killkompis från skolan. Jag blev jätteglad och kramade om honom, men kände direkt att han drog sig undan och tyckte det var obehagligt eller nåt.
Han sade att han satt med ett gäng killar från tiden vi umgicks och jag gick med honom jätteglad.
Nar jag kom fram såg jag 5-6 killar som jag brukade känna väldigt väl, men som nu satt som fågelholkar och knappt svarade på tilltal.
De var så upptagna med hur tjock jag blivit då de kunde inte prata.
Jag mådde dåligt av hela situationen att jag sade hejdå och gick.
Kan tillägga att de som gapat mest alltid varit rultiga själv.

Ett par månader sedan fick jag höra skvallret.
Några av killarna hade träffat Peggy som såg så sjuk ut. Hon vägde minst 150 kilo.

Jo tack för er empati att ni talade om för andra att jag såg sjuk ut, grabbar.
Sedan vägde jag ca 100 kg, vilket är en viss skillnad från 150 kg.

Om ni visste hur ledsen ni gjorde mig med att först behandla mig på detta viset, och sedan prata så illa om mig, men inte visa en sekund att ni bryr er.
En av er hade jag på Facebook. Jag tänkte i min enfald att han skulle säga hur blåst han varit.
Istället tog han bort mig som vän den dag jag berättar på FB att jag fått cancer.

Så tack Peter Olofsson
Tomas ”Tobak” Nilsson mfl

Ni uppförde er avskyvärt och jag önskar jag hade styrkan att säga det då.
Men jag säger det nu istället.