En underbar sommardag.
Jag vaknar. Hör folk ute på gatan på väg till stan eller stranden.
Hade sån värk i ryggen att jag skrek av smärta så fort jag rörde mig.
Men jag måste upp.
Jag ska få mina cellgifter idag.
Först får jag en jättedrös kortison.
Det får man för att man inte ska reagera på ”glidmedlet” som finns i cellgifterna.
Malin och Christer var med.
När de satt in cellgifterna i min Powerport småpratade jag och Malin.
Christer kom precis tillbaka från Pressbyrån. Han hade handlat Bonaqua med päronsmak till mig. Min absoluta favoritdryck.
Plötsligt kände jag ett tryck över bröstert och det var svårt att andas.
Sedan började det bränna som eld i ansiktet, halsen, armarna och neråt.
Jag bara flämtade ”Snälla hjälp mig! Jag dör! Hjälp mig! Hjälp mig!!”
Jag såg väldigt suddigt men jag kunde se och höra att där var fler människor i rummet med vita rockar. Malin och Christer var borta.
Jag minns att jag kände mig irriterad över att ingen förstod på något sätt.
Nån satte på mig syrgas och någon annan tog blodtrycket.
Efter några minuter var det över.
Alla var lugna och sade att det inte var ovanligt att man kan få en sådan reaktion.
Malin och Christer sade att jag var knallröd i ansiktet när jag hade min ”attack”.
Tre läkare totalt var inne hos mig. Jag blev jätteimponerad över att de kom in i rummet så snabbt.
Det blev beslutat att jag ska få en annan typ av cellgift. Tydligen samma som jag fick förra året.
Detta känns inte bra alls. Jag blir svagare och min kropp vill inte ta emot cellgifterna.
Där är så mycket jag vill se och uppleva. Jag inser att mycket av det jag vill aldrig kommer att hända även om jag får leva lite till pga att min kropp lagt av och jag har ont.
Men man är ju bara människa. Klart man har drömmar, och de senaste tio åren jag haft finns inte i någons drömmar.
Klockan är kvart i två på natten och jag är smärtfri. Om ni visste vilken underbar känsla det är för mig.

Jag på sjukhuset idag
55.607025
13.011881