Månadsarkiv: augusti 2012

Dags för peruker!


När man har cancer och tappar håret får man peruker för 6.000 spänn per år.
Beroende på hur dyra peruker man väljer så kan det bli flera stycken.
Jag fick med mig tre stycken idag.

Malin var med som smakråd och vi hade så roligt! Som vi skrattat:)

Här är som jag ser ut nu, något tillrufsad med lock i pannan hos perukmakaren:

20120830-204554.jpg

Här är min favorit, den blonda.
Jag ska fixa till frissan bättre dock.
Jag var så himla trött när jag tog bilderna. Sorry.

20120830-204742.jpg

Och här en svart kort. Den är mest lik den frissa jag brukar ha.
Samma sak här. Frissan är en aning slarvig, men ni fattar ungefär:

20120830-204950.jpg

Och här är experimentet: Långt brunt hår. Man får ju passa på att prova lite nytt när man kan:)

20120830-205126.jpg

Sedan var Malin hos mig igår och vi hade en liten fotosession inför vernissagen som blir i oktober.
Här är några bilder:

20120830-205308.jpg

20120830-205352.jpg

20120830-205457.jpg;

Vilken egotripp!
Alla bilder är på mig, haha

Slutligen…
Det blev inga cellgifter denna veckan.
Jag blev ganska utslagen i början på veckan och trodde först att jag höll på att bli förkyld, men det var verkningarna av cellgifterna och ett annat ämne jag får var sjätte vecka för att stärka skelettet.
Jag kände helt enkelt att min kropp inte kan ta emot mer cellgifter när jag mådde så dåligt.

Men men..
Plattan i mattan. Det går upp och det går ner. Det jobbiga är när man mår bajs psykiskt, men det gör jag inte nu:-)

Ha det hyvens alla goa människor!


Slemhinnorna säger ”Oh no!”


Slemhinnor!
Inget vackert ord, men ack så ljuvligt när de fungerar där i bakgrunden så att man inte märker av dem.

För tillfället är det smärta och väldigt sårigt i flera håligheter vilket definitivt inte är något jag hoppar jämfota i glädjeyra av.

Jag blänger surt mot toalettdörren. Där inne skapas oerhörd smärta.
Jag hoppas grannarna har överseende eller tror att jag kollar på skräckfilm.

Sedan är munnen sårig. Tandköttet svider. Mat får inte ha för starka kryddor. Pannkakor ligger precis på rätt sida om gränsen.

Näsan ska vi inte snacka om. Andas jag för hårt får jag näsblod ala Huset som Gud Glömde. Sedan är näsan full av diverse ting som nästlat in sig i alla ruvor. Glöm inte att alla hårstrån i näsan är borta. När näsan börjar blöda går det så fort att jag upptäcker det först när det börjar droppa.

Så var glada för era fungerande slemhinnor! Inget kan ersätta dem.
Nej, inte ens vaselin.

Idag var det egentligen dags för cellgifter, men min kropp säger nej.
Hela kroppen värker som vid influensa.
Fotsulorna svider som om de är torrspruckna. Fickertopparna värker som om man knipit dem med en tång.
Naglarna buktar upp och börjar ge med sig.

Jag tänkte förklara det här med hår för er som är vetgiriga:
Nu utgår jag från de cellgifter jag får. Det finns ju en drös olika.
Man tappar håret.
Hårsäckarna lägger sig ner och säger ”Fuck off! Detta skrev jag inte på! Ingen produktion av hår från mig förrän du slutar med detta gift. Och när jag vaknar ur min dvala kan håret bli lockigt ett tag. Så ha!

Huvudhåret som har störst omsättning ryker först. Sedan kroppshåren (armar, armhålor, ben, inne i näsan och kön) följer efter.
Slutligen ögonbryn och fransar.
Beroende på hur länge man går på cellgifter kan man slippa tappa bryn/fransar.

Håret faller helt enkelt av och inget nytt växer ut.

Det är därför du kanske sett en skallig person med cancer som har både ögonbryn och fransar.

Förra omgången jag tog cellgifter tappade jag allt hår. Allt!
Man inser inte hur opraktiskt det är att inte ha näshår förrän man tappat dem.
Om du blir minsta lilla snorig rinner det ut innan du hinner säga ”Va? En ny bomb i Malmö?”, och då har det runnit ur näsan och ner över munnen.
Inget hår finns ju för att stoppa hastigheten.

Att tappa ögonfransarna är jobbigare än vad man tror. Ljuset blir starkare och man kisar. Allt smuts som fastnade på ögonfransarna åker istället rätt in i ögonen.

Naglar är gjorda av samma material.
Naglarna blir tunnare. Är man nagelbitare (som jag är om jag blir nervös) så finns där inga gränser för hur långt ner man kan bita. Samtidigt bågnar naglarna under fingrarnas tryck som vill att naglarna ska vara runda som fingern.
Vid nagelbanden där nageln börjar växa ifrån är det rödaktigt, och det känns som om någon knipit en med tång.
Fingertopparna känns som om de varit avdomnande och är på väg att vakna upp.
Här tre av mina fingrar från sidan:

20120829-103837.jpg

Ni ser lillfingern längst bort med en bullig nagel på.
Naglarna på tårna är än så länge normala, men de är väl lite tjockare än fingernaglarna.

Men slemhinnorna! Ack, dessa slemhinnor! De gör livet surt för mig just nu.


Officiellt handikappad


Nu är jag officiellt handikappad!
Jag fick mitt parkeringstillstånd.
Nu är det bara att läsa på alla regler.

Så här ser det ut. Fram och baksida:

20120827-154639.jpg


Idag är jag gammal och bitter


Idag är jag gammal. Se själva:

20120827-133012.jpg

Dagen började med förkylning och någon som ringer på min porttelefon.
Det är kronofogden som ska ha en hel hög påskrivet.
Jag sätter mig i soffan och skriver på.
Jag kan inte göra något åt detta i alla fall.

Har jag haft ett arbete utan lönelyft på ÖVER FYRA ÅR är det inte så konstigt att det går åt helvete när man blir sjukskriven.

Tack för det, Tele P. Ni har en fantastisk personalpolicy.
Jag har samma lön som jag hade 1998, och ni har haft mig på nystartsbidrag i fyra år.

Jag förstår att ni får säga till personalen att hemlighålla det för mig när ni och personalen går ut och käkar på restaurang. Det går ju inte att ha en cancersjuk människa med sig där som drar ner stämningen.
Bättre att be personalen hålla tyst och ha en trevlig kväll.

Om det inte var så att personalen ansåg att det var riktigt obehagligt att behandla en sjuk medarbetare på det sättet. Och inte bara en gång.
Det är mer en tradition nu.

Då är det bättre att ignorera ihjäl mig. Aldrig undra hur jag har det. Aldrig skicka ett brev, sms eller någonting för att se hur det är med er medarbetare sedan 5 år.
Jag vet att ingen av er ringer då ni är skräckslagna inför alla slags konfronteringar.
Jag är glad över att mina medarbetare inte är lagda så. Tvärtom.

Så stolta ni måste känna er nu när ni bidragit till min ångest och dåliga mående.

Stackars ny personal som ska behöva lyssna på hur fantastiska chefen och hans fru är på allt, medan alla medarbetare är dåliga.

En av de bästa är nog att chefen är glad att han inte är kvinna och måste finna sig i lägre lön än män.
Vilket härligt förtroende man får då..
Och av en händelse är alla anställda kvinnor.

Men jag förstår att det smakade gott när jag använde min egen iPhone, min egen iPad och egna ljud- och filmprogram för att kunna sköta mitt jobb, bl a när vi byggde appar.

Man kan väl säga som så att Tele P har bidragit stort på medicinmarknaden.
Knappt någon har lyckats ta sig därifrån utan att knapra ångestdämpande/antideppresiva/sömnmedicin.

Och moderbolaget Modulsystem har vetat det hela tiden, men tiger ihjäl det.

Har Modulsystem Tele P som förlustföretag? Det känns lite så..

Man ska inte bita den hand som föder en, men slutar den föda en och tuggar på min hand istället är det dags att sätta på strålkastaren så att andra ser.

Nu ska jag bädda ner mig, och Malin kommer hit och pysslar om mig.
Det är skönt att veta att det finns en normal värld också.

Sedan skänker jag många varma styrkekramar till en medarbetare som varit sjukskriven i månader pga denna arbetsplats, och ska börja arbeta nästa måndag.
Jag känner med dig. Min dödliga cancer gör mindre ont än det hemska öde du måste möta nästa måndag.


Malmöfestivalen


Idag har jag varit på Malmöfestivalen med Malin, Jonas och Malins son Victor.
Först Bluestältet och Pontus Snibb.
Här jag och Malin. Det brukar alltid vara Malin som gör miner, så det var min tur denna gång:)

20120822-020658.jpg
Sedan festivalmat, och slutligen Karaoke med liveband på Hedmanska gården.
Malin var uppe och sjöng, och jag gjorde denna lilla sammanfattning av det på min iPhone:

Det var SÅ skönt att komma ut. Jag har inte varit ute sedan cellgiftsbehandlingen förra veckan.
Håret är tunt och jag har gått ner en del i vikt. Tur man är tjockis så där är att ta av.

Det är svårt att tänka framåt på något positivt. Det känns som att jag kämpar mot något oundvikligt. Varför inte bara ge upp, liksom?
Det är inte så inspirerande att kämpa så länge, och med resultatet att saker bara blir katastrofalt värre.
För ett år sedan var jag så deprimerad att jag varje dag tänkte att jag inte ville leva mitt liv. Med facit i hand ska man nog akta sig för vad man önskar.
Jag ville inte dö. Jag ville LEVA.
Jag har aldrig velat dö. Jag har bara velat försvinna. Slippa MITT liv.

Vad har man för chans med depression plus en dödlig sjukdom?

Jag tänker ju inte som man ska. Jag försöker vara positiv men jag gråter så ofta. Jag har en sån sorg i bröstet så fort jag är själv (vilket jag är en hel del).

Alla har sina ok att bära, och mitt är inte det tyngsta. Men min sorg gör så ont att den tar musten ur mig och gör mig helt matt.

Jag är egentligen mitt i livet, men för mig tar det snart slut. Kanske lika bra det.

Vilket skitliv jag har haft..
Och vilken jävla final.


Kärlek..


20120816-043710.jpg

Det går bara inte att beskriva denna kärlek och trygghet man känner för denna lilla fluffiga sak.
Hon har en sådan underbar personlighet, och där finns inget mänskligt tjafs mellan oss.

Om det blir så att jag ställer den vackert nagellacksmålade foten före henne, så ska hon vara med mig hela vägen.
Det ska inte ske på sjukhuset (om det inte råkar hända under en behandling eller så)

Jag tvivlar på att jag kommer att få en gravsten. De kostar mer än vad mitt dödsbo kommer att ge.
Men mitt ego pockar på, tyvärr.
Jag lämnade inte efter mig något i livet. Jag fick inga barn, eller gjorde något av värde.
Men jag skulle vilja ha en liten liten sten där Fik och Tanya på något vis var nämnda. De har betytt något så oerhört i mitt liv. Slickar mina tårar. Trycker sig tätt intill mig när jag inte mår bra.
Vi leker gömma leksaken i lägenheten och det springs och vänder allt upp och ner innan saken hittas.

Fik och Tanya. Mina största kärlekar i detta livet:

20120816-045035.jpg

20120816-045338.jpg


Hemma igen och mår bättre


Det var en lång dag!
Jag mådde riktigt dåligt i morse och grät mest.
Jag hade en läkartid kl 10, men det visste nog inte hon/han/hen/den/det, för kl ett kom läkaren. Och han hade precis börjat.

Nåväl. Mindre Levaxin (som jag tar eftersom jag inte har en sköldkörtel som producerar hormon och reglerar en massa skit såsom förbränning. Därav min fläskiga hydda), samt mindre Dolcontin (långverkande morfin).

Jag mår redan bättre, är piggare och har lite aptit.
Det tar ju ett tag innan något händer då bägge mediciner är långtidsverkande.

Det är ju värdelöst att bara sova bort dagarna och vara ledsen och less på allt den korta tid man är vaken.
Det är också skitjobbigt att det går upp och ner. Man blir så utschasad och trött på sig själv på dessa svängningar och oförmåga att klara sig själv.

Nåväl. Man får vara glad åt det lilla
Här en bild på mig när humöret blivit bättre och jag fixat till frissan för bal.
Endast ett diadem fattas.

20120815-195236.jpg

Ha det mys! Det ska jag försöka ha:)


Är nu på cytostatikamottagningen


Jag har i stort sett sovit i en vecka.
Ingen aptit och ledsen som fan hela tiden.
Det enda som är konstant är förändring.
Upp, ner, upp, ner..

Jag är så rädd för att träffa läkaren som inleder med ”Jag har dåliga nyheter..”

Jag är så ledsen över hur mitt liv blev.

20120815-105026.jpg


Duelling Banjos [The Deliverance]


Alla har hört och sett sekvensen där en av killarna spelar med den inavlade killen.
Visst var han en riktig inavlad hillbilly, och man ser ju att han spelar på riktigt!?!
Da da da dang dang!

Här är scenen i alla fall:

Surprise nummer ett: Killen är inte inavlad utan blev vald i en skola i närheten för att han såg lite konstig ut.
Han har sedan massor av smink och skit så att ögonen skulle se ännu konstigare ut.
Han var 16 år och hans namn är Billy Redden. Så här ser han ut idag:

20120813-020405.jpg

Surprise nummer 2: Billy kan inte spela en ton banjo.
I filmen har man filmat det så där smart nerifrån och upp, så det är inte Billys arm som leker runt på strängarna.
Ett banjo-geni har tagit på sig en likadan skjorta som Billy och det är hans arm som syns.

Billy var sedan med väldigt kort i en annan film (Big Fish) 2003 där han, jodå, spelar banjo. Hans fötter är i bild längre än ansiktet dock.
Se själva:

Tänk.. Hela min världsbild är nu ändrad.
Inget är som man tror att det ska vara.
Snart säger väl nån att det är en kvinna som gör rösten till Bart Simpson:)

Här lite mer om Billy Redding för er som är intresserade:

Jag önskar er en fortsatt skön natt.
Själv smider jag planer. Jag är ju vaken juuu!


Fröken Lök


20120812-211320.jpg

Här är tösen som ser ut som en lök.

Förlåt att jag varit så kass att uppdatera på bloggen, men jag har varit så oerhört trött i flera dagar att jag i stort sett bara sovit.
Jag orkade inte ta mig för att lämna blodprov i torsdags eller fredags så jag får skjuta upp cellgifterna till onsdag.

Har även haft ont på det stället på magen där levern sitter, men det vågar jag knappt andas om, utan det tar jag när jag kommer till sjukhuset.

To be continued…


Välkommen till Kaoset

I kaoset härskar djuren över människorna

Bonnie's Blog of Crime

My Life of Crime, Murder, Missing People and such! Above all else, never forget the victim, that the victim lived, had a life and was loved. The victim and their loved ones deserve justice, as does society.

ADHD i vardagen

Just another WordPress.com site

hydraul

Where it gets messy...

Ewa Lev Livet !

Livet är inte bara en lek , det är en dans på rosor också ..

TANKESMEDJAN

Smått och gott i vardagens labyrint

5 söner och 1 man

(och så jag förstås)

kyrksyster

Kamp och glädje - så är livet.

ghostalive

Politik och samhälle. Nära och kära. Trams och allvar. Kändisar och okändisar. Brott och straff. Glädje och sorg. Cancer och annan skit. Livet helt enkelt.

En trevlig tjej

Det är synd att det är så få tjejer som är trevliga nuförtiden.

Post it Notes from my Idiot Boss

delivered directly to my computer monitor on an all too regular basis...

Affes Statistik-blogg

Statistik, politisk satir och betraktelser

George med Liemannen bakom axeln

George, jag lever med en dödlig cancer som jag pratat om i TV-serien som heter Himlen Kan Vänta

Hoebloggers's Blog

4 out of 5 dentists recommend this WordPress.com site

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

%d bloggare gillar detta: