Det bidde ingen röntgen!

Jag har en infektion i kroppen och devita blodkropparna var
Vilket är väldigt lågt]

Det är nästan ett önsketänkande. Jag vill prova något annat.
Dosen jag tar är mestan för syns skull, och det känns förnedrande.
Jag har sammanställt de tips jag fått, men tar gärnai emot fler.

Kära bloggare! Jag är så rådvill men jag måste

Stora kraftfulla kramar från en bestämd Peggy

Mitt hår börjar växa ut!!

…

Svullen i magen och rädd

Det känns inte bra alls och jag är orolig.
Jag vet var levern sitter och det känns svullet tvärs över magen precis där revbenen slutar.
Det har känts så nu i några dagar, men om jag tiger ihjäl det så kanske det inte finns.
Jag vill inte dö än. Snälla inte än.
Låt mig få känna bara lite lite lycka innan jag rullar ut tungan och dunsar i backen.
Jag vet att det inte kommer att hända, men jag vill det så gärna.

Här ligger jag i soffan med TVn som följeslagare och tröst. Ett bevis att jag inte är ensam på planeten.

Min läkare sade inte till mig att kämpa. Det kändes mer som om hon ville förmedla att jag skulle släppa taget.

Jag föddes ensam och ensam ska jag dö. Så jävla tragiskt egentligen, men naturligtvis inte unikt.
Inte ens ovanligt.

Här ser ni min utsikt 99% av mitt liv:

Dagens tips: Hör av dig till en vän som du vet är ensam, men som du undviker att kontakta för att det är jobbigt.

…

När jag hemsöker er..

… kommer jag att se ut så här:

Bara så att ni känner igen mig!

…

”Jag gillar att vara läkare, om det inte var för alla patienter man måste träffa.”

Jag tror på allvar att ett antal läkare känner så här.
Ta bort dem och sätt dem på att forska eller nåt. Jag tror de gör större nytta där.

”Ja, det har blivit mer, liksom”
*cirkulerande rörelser med händerna*
Så förklarar en läkare för mig att jag fått fler metastaser i höfterna.

”Ja, alltså, inuti metastaserna i levern är det döda partier i mitten.”
*tystnad*

”Vill du fortsätta med cellgifterna?”

”Ja, det finns väl inget annat alternativ?”

”Visst finns det alternativ. Du kan ju sluta med dem”

”Men då dör jag ju”

”Ja, när sjukdomen fått ha sin gång”

”Men jag vill ju leva. Varför skulle jag vilja sluta med cellgifterna?”

”Det är bra att du är tydlig”

Förstår ni att jag mår så jävla dåligt av att gå till läkaren?

Kontentan är: När jag mår mest dåligt av cellgifterna ska jag lägga av med dem och låta cancern döda mig.
Det tog mig ett par dagar att översätta i huvudet vad läkaren sagt.
Noll värme. Noll kommunikation.

Samma eftermiddag (i torsdags) får jag en ny sorts cellgifter.
Jag har samma sköterska som tar hand om mig där.
Hon såg att jag var helt förstörd och fiskade fram ett eget rum till mig.
Hon sade att hon förstod att det skulle vara en sån dag för mig.
Hon tog mig i handen och visade mer värme och omtanke än alla läkare tillsammans någonsin gjort.
Sedan förklarade hon att det döda i metastaserna (nekro- nåt) KAN vara att cellgifterna hjälper, men enligt journalen så vet man inte.
Det kan alltså vara bra eller dåligt.

Kisskorv och gamla rödbetor!

Sedan vill jag tacka er som mailat, skickat vykort och skänkt en slant.
Ni skulle bara veta hur glad jag är att ni finns. Varje dag får jag uppmuntrande ord, vilket gör att jag inte känner mig så ensam.
Av någon anledning vill Hemmets Journal intervjua mig, så de kommer hit imorgon klockan ett.
Jag hoppas verkligen inte att det blir en sorglig tycka-synd-om artikel.
Fast jag har ju bäddat för det själv iofs.
Så det blir fram med plattången. Jag tänkte mig två korkskruvar bestående av ett hårstrå som inramning av mitt svullna ansikte med tillhörande ögoninflammation.

Nä, dags för en joggingtur i parken!
Eller jag skiter i det och joinar Tanya:

Tack, alla ni goa! Ni är precis som jag:
BÄST!

Mår faktiskt lite bättre

Har sovit hela dan och vaknade för en stund sedan.
Jag mår faktiskt lite bättre.

Jag har ju gnällt över mina slemhinnor.
Slemhinnor (bara ordet!) är nåt man inte ens tänker att man har så länge de sköter sig.
Men när de börjar krångla så vet du det med besked. Alla håligheter gör ont och blöder. Alla utom en hålighet för mig.
Den som varje månad visade sig frisk med sin lingonvecka har inte gnällt.

Men näsan och dajmkrysset har verkligen inte varit lätta att ha att göra med de senaste veckorna.
Munnen börjar jag nästan bli van vid. Tungan känns som om när man brände den med varm choklad som barn.

En go person som skrev till mig tipsade om Aloe Vera på tub och skickade mig en sådan. Jag smorde in ömma områden (i rätt ordning) och det har faktiskt hjälpt!
Åh så skönt att kunna andas genom näsan utan att den känns som en stor snorboll, och så fort man snyter sig börjar det storblöda.
Och så skönt att kunna gå på toaletten utan att grannen tror att man övar Fado.
Ögonen är fortfarande irriterade, men de vågar jag inte klina in med Aloe Vera gel.

Här är jag just nu:

Bad hair day finns inte här. Bad hair life, put the f*ing wig on stämmer nog mer.

Idag har Malin haft Tanya. Hon behöver ju lite stimulans som jag tyvärr inte kan ge henne. Jag saknar nåt fruktansvärt att gå ut med henne.

Här rapporterar hon direkt från balkongen hemma hos Malin:

Sedan vill jag säga till er som i kommentarer och mail skrivit om min smärta. För tillfället har jag ont i fötter och händer pga cellgifterna. Inte cancern. Vi har nog fått ordning på dosen på morfinet där.

Slutligen så ville jag bara visa att Twin Towers dök upp i min bloggstatistik.
Det var de två dagar jag var i tidningen:

Fortfarande trippar jag bredbent på tå med svajande tagel på huvudet.
Men så länge jag kan ta mig ut till köket är jag hyfsat nöjd.

Den stora skånska krammen från Hallonskallen Peggy

Den dagen jag ställer mina 36:or får ni låta min iPhone följa med i graven

Edit:
*weeeeheeew* Note to self: INGET BLOGGANDE EFTER KVÄLLSMEDICINEN!
Varning för flummig text!

Om det finns någon mojäng i detta jordeliv som skänkt mig så mycket glädje, (eller två mojänger som är lika)
Så är det min iPad som jag fick av mina föräldrar första gången jag fick cancer.
Det var innan jag uppgraderade mitt abonnemang hos Telenor förra våren 2011 och fick en iPhone 4.

Så mycket tid jag spenderat liggande, men ändå kunnat se film, lyssna och spela melodikrysset, testa appar, haft kontakt med underbara vänner på Facebook, Tweeter, och så bloggen här förstås.
Retats med rasister på Fashback och avpixlat. Det fyller väl någon finktion hos mig i lillhjärnan. Jag vill ju inte vara stöddig mot nära och kära, så jag går in där och sänker skepp istället.

iPhone/iPaden finns där för min entertaining.
Jag gillar att vara sur över att jag inte har en Siri ** Siiijrii ** skulle hon hetat hos mig med min Malmödialekt.
Jag älskar gadgets, dyra och billiga.

Skicka in mig på Ullared och jag kommer ut med den bästa elektronik som de har i lager.
Jag får ju ha Malin med mig. Hon är ju mina förlängda armar och ben!

Då jag fick mitt första cancerbesked den 5 augusti, två dagar innan min födelsedag smsade jag till mina kära:
””Det var inte sån här kräftpremär jag väntade mig”
ha!”

Ha nu en god fredagsmorgon, och glöm inte att köpa Kvällan eller Expressen de närmsta dagarna:)

Den skånska varma krammen till er alla.

Peace ~ Love ~ Rock’n’Roll

Madam Hallon har talat

Blev intervjuad av Kvällsposten (/Expressen) idag

Jag blev kontaktad idag av Lars Klint på Kvällsposten/Expressen för en artikel.
Snabba puckar och vi, tillsammans med en fotograf, träffades på mitt närmsta hak La Trattoria för lite snack.
Här satt förresten operasångaren Paul Potts när han var i Sverige.
Det var efter att han fixat sina engelska tänder.
Före
Efter

Artikeln publiceras inom de närmsta dagarna.

Hallonskallen ska bli publicerad!
PS: Och för att jämna ut det hela bet jag av en tand.

Jag myser i solen häromdagen på café med Malin.

Ha det hyvens. Nu ska jag sträcka ut mig i soffan med koreansk skräckfilm.

Edit: det var en riktigt bra och ovanlig koreansk thriller som heter ”I saw the Devil”. Rekommenderas endast till er med stark mage ock skräckis-kudde.

Har du flärpat någon?

FLÄRP är ett ord jag gillar. Allt obestämbart kan vara en flärp. Allt obestämt man gör kan vara att flärpa.

Sedan kommer jag ihåg att det fanns en flärp som faktiskt hette just FLÄRP när jag var barn.
Det var ett hoprullat papper i olika färger som satt fast på en pinne.
Man höll i pinnen och FLÄRPADE, alltså knyckte ut med handen så att det hoprullade pappret fälldes ut som ett teleskop, för att sedan åka in igen.
Fullkomligt meningslöst, men roligt. Den irriterade ju folk och man fich uppmärksamhet när man t ex flärpade pappa i ansiktet när han läste tidningen.
En Flärps livslängd var ca 13 minuter. Sedan låg den söndrig i en skrivbordslåda tills man flyttade hemifrån.

Egna försök att producera flärpar var totalt misslyckade.
Man fick snällt köpa dem på Epa, Domus eller Buttericks här i Malmö.

Och ja, jag vet att även versionen med ett pipmunstycke kallas flärp, men den ignorerar jag här.

Dan före droppardan. Kanske en flytt?

Jag lade in en annons på Blocket idag.

Senare idag ska jag röntga lever och skelett för att se hur cellgifterna har påverkat metastaterna.
Nästa vecka får jag besked. Riktig jobbig väntan. Det ringer pallativ vård i min hjärna. För att inte tala om hospice. Sista anhalten är där. Man inte är så speciell närvarande då morfinet gör sitt.

Jag fick löneförhöjning: 1.600 kr som räknas retroaktivt sedan förra våren.
Den första till mig på fem år.
Inte övrig personal alltså. Bara mig.
Det blev då ca 7000 kr. retroaktivt.
Kanon, tänkte jag.
Bilens servostyrning verkar läcka så det behöver fixas.
Likaså måste elräkningen jag inte kunnat betala kommit hit med en delgivningsman, och den räkningen på 2.900 ska vara betald den 20 september, annars stänger dem av elen.
Twisten i denna historia är att Kronofogden tog alla 7000 kronor.

I mitt nästa liv ska jag planera in en dödlig sjukdom så man inte sitter i en tvåa som ju är överdådig lyx för en 45-åring.
Det blir en etta på Hermodsfal.

Jag hinner inte ifatt.
Min lön har varit så låg under flera år att jag hade det ekonomiskt bättre när jag var arbetslös för fem år sedan.
Bara hyran har höjts med 1.600 kronor sedan dess. Tänk då på el, mat etc. Så för mig blev det en reallönesänkning.
Detta går inte, och jag har försökt att få en billigare lägenhet i ett antal år.
Nu får jag ingen lägenhet eftersom kronofogden är inblandad.

Att hyra ut mitt enda sovrum nu är inte läget då jag är tidvis rätt kass. Man vill ju inte skrämma bort folk.

Samtidigt har jag vänner som ställt upp på ett helt otroligt sätt för mig, vilka jag kommer att vara tacksam för livet ut.
Ni är såna människor som jag skulle vilja vara. Total empati, sympati och drar sig inte för att hjälpa en vän i nöd.
Ni finns i mitt testamente *true story*

Men the bottom line is: Jag måste finna den slutgiltiga lösningen.
Jag kan inte längre be vänner och familj gå på knäna för mig.

Nu är tiden då ni kallar mig fullkomligt galen, men jag vet faktiskt ingen annan lösning.

Har ni en lösning som inte innefattar fonder, får ni gärna delge er ☺
Alla fonder jag funnit är till kvinnor med hemmavarande barn, eller pensionärer.
Inget för oss ensamstående utan barn.

Jag vill ha några hyfsade år, och måste hoppas på det. Som det är nu sjunker jag. Detta ekonomiska ok kommer att slita sönder mig med en hånskrattande cancer som hjälp.
Jag griper verkligen efter halmstrån här, men nuvarande situation är ohållbar

Här är min annons på Blocket. Man måste börja någonstans.

Annonstext:

Bakgrund:
Då jag för ett halvår sedan blev diagnosticerad med cancer i skelett och lever, samt att jag nu då är en 45-årig ensamstående svensk kvinna med en
charmig Jack Russel som familj har ekonomin fått katastrofala följder.

Jag har inte råd att bo kvar i min fina centrala tvåa vid Drottningtorget.
Det har gått så långt att kronofogden tar så mycket av min F-kassa att jag
inte kan överleva.

Min önskan är tre alternativ:

– Ett byte: min gamla charmiga tvåa med kakelugn, trägolv på 92 m2 mot din husvagn i bra skick.

– Ett byte: min fina Ford Ka 98 som jag pysslat om. Det är gul och startar i alla väder med en vinterbonad hyfsad husvagn.

– Jag hyr en husvagn tills att jag kan köpa den (jag är inte så nära döden)
till ett hyfsat pris. Ingen lyxvagn.

– Du ger mig ett hyfsat bud på en husvagn och jag prövar med alla möjliga och omöjliga sätt att köpa den.
Säljer min gula Ford Ka t ex. Kronofogden har inte nämnt den.

Jag har löst frågan om att vara skriven hos mina föräldrar.

Även om jag är sjuk är jag alltid inställd på lösningar.

Denna husvagn tänkte jag sätta upp i Habo Ljung och även i min hemstad Malmö. Jag tar tacksamt emot andra billigare förslag i Malmöregionen. Bara där finns el och att jag kan ha min väluppfostrade Jack Russel med mig,

Min önskan är en lagom stor husvagn för en eller ett par personer då min Malin och Christer hjälper mig med saker jag inte kan och kör mig runt på galna rundor och ställen jag aldrig sett förut.
Någon av dem kommer ibland stt sova över😰

Jag räknar att om allt går väl har jag ca fyra år kvar enligt den statistik jag studerat.
Sedan kan jag ha lite tur och må så bra att jag får några extra år.
Och man kan förkorta dessa år avsevärt i min nuvarande situation, vilket jag försöker förhindra.

Om ni vill veta om jag finns finner ni mig här:
http://peggybellsweden.com/

Finns där någon som kan tillmötesgå mina krav blir jag så tacksam.

Med vänliga hälsningar/Peggy

PS: snälla om ni mot förmodan har ett förslag, var snälla att initialt skicka
via e-post eller ett sms om att jag ska ringa upp, då jag just nu går genom en
jobbig behandling och sover mycket.

Har ni tips mottager jag dem tacksamt:)

Kram på er, bloggers.
Svårt att somna inatt. Röntgen och cellgifter imorgon. Huvudvärk över det ekonomiska. Tappar sugen.
Tänk att jag för tio år sedan bodde i ett gammalt skevt men mysigt hus i Höllviken med bra jobb och hade aldrig haft med kronofogden att göra.

Fölåt att det blev så långt
Klockan är kvart över fem och jag ska börja dricka kontrastvätska tre timmar innan besöket 13.00😓
Och sen 14-16 cellgifter.
Jobbiga dagar när man inte sovit
Men då tar man en tupplur i rullstolen eller sjukhussängen.

Kram till er alla!

Dan före droppardan. Kanske en flytt?

Jag lade in en annons på Blocket idag.

Senare idag ska jag röntga lever och skelett för att se hur cellgifterna har påverkat metastaterna.
Nästa vecka får jag besked. Riktig jobbig väntan. Det ringer pallativ vård i min hjärna. För att inte tala om hospice. Sista anhalten är där. Man inte är så speciell närvarande då morfinet gör sitt.

Jag fick löneförhöjning: 1.600 kr som räknas retroaktivt sedan förra våren.
Den första till mig på fem år.
Inte övrig personal alltså. Bara mig.
Det blev då ca 7000 kr. retroaktivt.
Kanon, tänkte jag.
Bilens servostyrning verkar läcka så det behöver fixas.
Likaså måste elräkningen jag inte kunnat betala kommit hit med en delgivningsman, och den räkningen på 2.900 ska vara betald den 20 september, annars stänger dem av elen.
Twisten i denna historia är att Kronofogden tog alla 7000 kronor.

I mitt nästa liv ska jag planera in en dödlig sjukdom så man inte sitter i en tvåa som ju är överdådig lyx för en 45-åring.
Det blir en etta på Hermodsfal.

Jag hinner inte ifatt.
Min lön har varit så låg under flera år att jag hade det ekonomiskt bättre när jag var arbetslös för fem år sedan.
Bara hyran har höjts med 1.600 kronor sedan dess. Tänk då på el, mat etc. Så för mig blev det en reallönesänkning.
Detta går inte, och jag har försökt att få en billigare lägenhet i ett antal år.
Nu får jag ingen lägenhet eftersom kronofogden är inblandad.

Att hyra ut mitt enda sovrum nu är inte läget då jag är tidvis rätt kass. Man vill ju inte skrämma bort folk.

Samtidigt har jag vänner som ställt upp på ett helt otroligt sätt för mig, vilka jag kommer att vara tacksam för livet ut.
Ni är såna människor som jag skulle vilja vara. Total empati, sympati och drar sig inte för att hjälpa en vän i nöd.
Ni finns i mitt testamente *true story*

Men the bottom line is: Jag måste finna den slutgiltiga lösningen.
Jag kan inte längre be vänner och familj gå på knäna för mig.

Nu är tiden då ni kallar mig fullkomligt galen, men jag vet faktiskt ingen annan lösning.

Har ni en lösning som inte innefattar fonder, får ni gärna delge er ☺
Alla fonder jag funnit är till kvinnor med hemmavarande barn, eller pensionärer.
Inget för oss ensamstående utan barn.

Jag vill ha några hyfsade år, och måste hoppas på det. Som det är nu sjunker jag. Detta ekonomiska ok kommer att slita sönder mig med en hånskrattande cancer som hjälp.
Jag griper verkligen efter halmstrån här, men nuvarande situation är ohållbar

Här är min annons på Blocket. Man måste börja någonstans.

Annonstext:

Bakgrund:
Då jag för ett halvår sedan blev diagnosticerad med cancer i skelett och lever, samt att jag nu då är en 45-årig ensamstående svensk kvinna med en
charmig Jack Russel som familj har ekonomin fått katastrofala följder.

Jag har inte råd att bo kvar i min fina centrala tvåa vid Drottningtorget.
Det har gått så långt att kronofogden tar så mycket av min F-kassa att jag
inte kan överleva.

Min önskan är tre alternativ:

– Ett byte: min gamla charmiga tvåa med kakelugn, trägolv på 92 m2 mot din husvagn i bra skick.

– Ett byte: min fina Ford Ka 98 som jag pysslat om. Det är gul och startar i alla väder med en vinterbonad hyfsad husvagn.

– Jag hyr en husvagn tills att jag kan köpa den (jag är inte så nära döden)
till ett hyfsat pris. Ingen lyxvagn.

– Du ger mig ett hyfsat bud på en husvagn och jag prövar med alla möjliga och omöjliga sätt att köpa den.
Säljer min gula Ford Ka t ex. Kronofogden har inte nämnt den.

Jag har löst frågan om att vara skriven hos mina föräldrar.

Även om jag är sjuk är jag alltid inställd på lösningar.

Denna husvagn tänkte jag sätta upp i Habo Ljung och även i min hemstad Malmö. Jag tar tacksamt emot andra billigare förslag i Malmöregionen. Bara där finns el och att jag kan ha min väluppfostrade Jack Russel med mig,

Min önskan är en lagom stor husvagn för en eller ett par personer då min Malin och Christer hjälper mig med saker jag inte kan och kör mig runt på galna rundor och ställen jag aldrig sett förut.
Någon av dem kommer ibland stt sova över😰

Jag räknar att om allt går väl har jag ca fyra år kvar enligt den statistik jag studerat.
Sedan kan jag ha lite tur och må så bra att jag får några extra år.
Och man kan förkorta dessa år avsevärt i min nuvarande situation, vilket jag försöker förhindra.

Om ni vill veta om jag finns finner ni mig här:
http://peggybellsweden.com/

Finns där någon som kan tillmötesgå mina krav blir jag så tacksam.

Med vänliga hälsningar/Peggy

PS: snälla om ni mot förmodan har ett förslag, var snälla att initialt skicka
via e-post eller ett sms om att jag ska ringa upp, då jag just nu går genom en
jobbig behandling och sover mycket.

Har ni tips mottager jag dem tacksamt:)

Kram på er, bloggers.
Svårt att somna inatt. Röntgen och cellgifter imorgon. Huvudvärk över det ekonomiska. Tappar sugen.
Tänk att jag för tio år sedan bodde i ett gammalt skevt men mysigt hus i Höllviken med bra jobb och hade aldrig haft med kronofogden att göra.

Fölåt att det blev så långt
Klockan är kvart över fem och jag ska börja dricka kontrastvätska tre timmar innan besöket 13.00😓
Och sen 14-16 cellgifter.
Jobbiga dagar när man inte sovit
Men då tar man en tupplur i rullstolen eller sjukhussängen.

Kram till er alla!