Jag kommer att hemsöka folk på segway

Fan vilket coolt spöke jag kommer att bli!
Och jag vet precis vilka jag kommer att hemsöka!

Undrar hur det funkar. Måste man uppnå vissa uppgifter innan man får hemsöka folk?
Som den där tårtan i TP.
”Nu har du förtjänat en orange tårtbit! Nu får du visa dig i spegeln hos kvinnor som har skönhetsopererat sina munnar till ankflabbar!”

”Nu när du har en full tårta får du piska Hitler och Pol Pot. Sedan får du din segway för att bli en poltergeist hur ofta och mycket du vill. När du är klar får du ett svävande hus med manliga tjänare från Chippendale, varav samtliga kan trolla fram fantastisk bearnaise.”

Det KAN ju vara så!
Om man inte har nåt i livet att hoppas på, får man ju hoppas på att det blir bättre i döden.

”Jag gillar att vara läkare, om det inte var för alla patienter man måste träffa.”

Jag tror på allvar att ett antal läkare känner så här.
Ta bort dem och sätt dem på att forska eller nåt. Jag tror de gör större nytta där.

”Ja, det har blivit mer, liksom”
*cirkulerande rörelser med händerna*
Så förklarar en läkare för mig att jag fått fler metastaser i höfterna.

”Ja, alltså, inuti metastaserna i levern är det döda partier i mitten.”
*tystnad*

”Vill du fortsätta med cellgifterna?”

”Ja, det finns väl inget annat alternativ?”

”Visst finns det alternativ. Du kan ju sluta med dem”

”Men då dör jag ju”

”Ja, när sjukdomen fått ha sin gång”

”Men jag vill ju leva. Varför skulle jag vilja sluta med cellgifterna?”

”Det är bra att du är tydlig”

Förstår ni att jag mår så jävla dåligt av att gå till läkaren?

Kontentan är: När jag mår mest dåligt av cellgifterna ska jag lägga av med dem och låta cancern döda mig.
Det tog mig ett par dagar att översätta i huvudet vad läkaren sagt.
Noll värme. Noll kommunikation.

Samma eftermiddag (i torsdags) får jag en ny sorts cellgifter.
Jag har samma sköterska som tar hand om mig där.
Hon såg att jag var helt förstörd och fiskade fram ett eget rum till mig.
Hon sade att hon förstod att det skulle vara en sån dag för mig.
Hon tog mig i handen och visade mer värme och omtanke än alla läkare tillsammans någonsin gjort.
Sedan förklarade hon att det döda i metastaserna (nekro- nåt) KAN vara att cellgifterna hjälper, men enligt journalen så vet man inte.
Det kan alltså vara bra eller dåligt.

Kisskorv och gamla rödbetor!

Sedan vill jag tacka er som mailat, skickat vykort och skänkt en slant.
Ni skulle bara veta hur glad jag är att ni finns. Varje dag får jag uppmuntrande ord, vilket gör att jag inte känner mig så ensam.
Av någon anledning vill Hemmets Journal intervjua mig, så de kommer hit imorgon klockan ett.
Jag hoppas verkligen inte att det blir en sorglig tycka-synd-om artikel.
Fast jag har ju bäddat för det själv iofs.
Så det blir fram med plattången. Jag tänkte mig två korkskruvar bestående av ett hårstrå som inramning av mitt svullna ansikte med tillhörande ögoninflammation.

Nä, dags för en joggingtur i parken!
Eller jag skiter i det och joinar Tanya:

Tack, alla ni goa! Ni är precis som jag:
BÄST!

Lite hjälp till picnic behövs

Ok, ok.. Jag har tagit min natt medicin men det är oftast då man får nån kreativ tanke. Ibland totalt utballad.

Inget handlar om tvång faktiskt, utan syftet är att träffas, mötas, prata erfarenheter och en hel del trams
Flera av oss doodlar vid telefonblocket, leker med små porslinlerefigurer, målar, ritar.
Vi som träffas har någon form av motgång. Det kan vara en sjukgom eller handikapp.
Vi hjälps åt att delegera det som måste förberedas.
Vi ska visa våra alster på olika sätt , och på ett sätt de aldrig visats för.

Vi har idag flest ensamhushåll i världen och våra unga vackra människor dör.
De dör för att de blivit hemskickade, eller någon ambaulans som inte skickades.

Om det skulle generera pengar från detta vill jag gärna att de ska ingå i en fond för ensamstående utan barn får söka. Män som kvinnor.
Kriterier måste naturligtvis skrivas med riktigt fikonspråk.

Det hade varit så skönt att lämna jordelivet genom att gjort något bra för dem i min situation.
Då kan jag le på läpparna.

Så hur tar ni det?
Någon som är bra på att leta fram adresser, ringa runt, få sponsring i form av tält värme nåt att sitta på filtar et?
Sonsring! Sponsring!

Vi själva tar oss med mat lagat efter nästa förmåga, men här behövs en samordnare. Det måste vara avvägt och gott. Sedan pga våra tillstånd kan vi ju inte äta allt, så det blir ett intressant pussel församordnaren.

Jag hoppas så träffa likasinnade. Lite gråt, mycket skratt och natutligtvis allvarligt snack.
Kanske någon har en bod någonstans där vi kan visa våra allster.
En person får vara ansvarig att inbjudningarna kommer ut.

Jag har rullat iväg bollen…..

Vad tycker ni?

Är vi många har vi det på flera platser i Sverige, fast samma dag.

Någon som har förslag på dag(ar)

Kramar

Maila mig på peggy.bell@me.com
Skriv gärna ”För ögat, för själen” i ämnesraden.

Tank var roligt att ha lite trevligt att lämna efter sig innan man tar det där dammande skuttet fem fot ner.

Finns ni som vill efter bästa förmåga?
Finns det ens en cancerförening där man efter förmga träffas, fikar och pratar ut om saker bara vi känner. (Som kan bli tjatigt för andra)
Och inte bara det. Tala om saknaden över det liv man hade. Man har ju sorg naturligtvis.

Samtidigt får ju dem som har respektiva med sig som får prata om vad de vill utan att det hamnar i en journal.

Kram på er alla

Varganatt. Ska till läkaren imorgon

Senare idag ska jag till läkaren. Jag avskyr det. Det har bara varit dåliga nyheter varje gång.
Sedan önskar jag att dessa läkare hade fått mer utbildning i hur man handskas med människor.
Det är dessutom skitjobbigt att ha olika läkare varje gång.

Förra veckan var jag hos min allmänläkare. Jag har ju opererat bort min sköldkörtel, och då får man knapra Levaxin resten av livet.
Jag har haft en för hög dos som sänktes för nån månad sedan så nu ligger jag rätt.
Tar man för hög dos får msn ont i kroppen.
Alltså i mjukdelarna.

Visst är det kanon att ha ont i mjukdelarna PLUS ha cancer i skelettet?
Nu ska vi fan se till så att du får ont överallt!

I alla fall har jag världens bästa läkare på vårdcentralen. Så bra att när hon slutade och började på en annan vårdcentral hängde jag på.
Det var hon som gav mig besked första gången när jag fick bröstcancer.
Hon pratar som man förstår. Hon tittar en i ögonen. Hon minns mig.

Jag har precis återhämtat mig från cellgifterna. Dessa två veckor har varit de värsta någonsin.
Jag behöver komma bort några dagar.
En väninna kommer förmodligen att ordna så att jag kan få en långhelg vid vattnet och en öppen spis i ett enplanshus som brukar hyras ut. Det låter så underbart att jag nästan bölar.
Jag hoppas Tanya får följa med.
Sedan får det praktiska ordna sig.
Tänk positivt. Tänk positivt!

Jag vill bara kunna koppla av och inte oroa mig så mycket.
Visst. Jag ska dö, men livet innan döden skrämmer mig mest.

Nu måste jag ta en sömnpilla så jag får några timmars sömn.

Snyggve

Malmö: Staden som föder mig, men också dödar mig

Jag skulle fylla 43 inom ett par veckor när jag upptäckte knutan i bröstet som visade sig vara cancer.

I Malmö kallar man kvinnor till årlig mammografi först vid 45 års ålder.
I andra kommuner vid 40.
Min tumör var flera år gammal och skulle ha upptäckts när jag var 40.

När jag var färdigbehandlad i april 2011 gör man ingen röntgen för att kontrollera om man är fri från cancern.
Jag var uppenbarligen inte det.

I Malmö väntar man ett år för kontroll när man blivit färdigbehandlad.
I andra kommuner ett halvår.

För min del blev det inte ett år eftersom jag föll och fick en spricka i bäckenbenet och man upptäckte cancern i både skelettet och levern.

Jag skulle vilja veta inom vilka fler områden man sparat in på sjukvården i Malmö så att våra invånare dör utan att man öppet pekar på dålig vård.
Vad spelar det för roll om man kan visa upp bra läkare och nya strålningsmaskiner om man inte kontrollerar Malmös invånare i tid?

Jag är försökskanin till olika cellgifter. Jag ligger hemma och mår skit, och får därefter rapportera till olika onkologer som jag träffar med några månaders mellanrum.

På andra platser tar man ut cancerceller från patienten och provar cellgifterna på de uttagna cellerna för att hitta det som fungerar. Det går fortare och patienten slipper extra lidande.

Malmö kommun: Ni har dödat mig. Mitt hjärta har bara inte slutat slå än.

Mår faktiskt lite bättre

Har sovit hela dan och vaknade för en stund sedan.
Jag mår faktiskt lite bättre.

Jag har ju gnällt över mina slemhinnor.
Slemhinnor (bara ordet!) är nåt man inte ens tänker att man har så länge de sköter sig.
Men när de börjar krångla så vet du det med besked. Alla håligheter gör ont och blöder. Alla utom en hålighet för mig.
Den som varje månad visade sig frisk med sin lingonvecka har inte gnällt.

Men näsan och dajmkrysset har verkligen inte varit lätta att ha att göra med de senaste veckorna.
Munnen börjar jag nästan bli van vid. Tungan känns som om när man brände den med varm choklad som barn.

En go person som skrev till mig tipsade om Aloe Vera på tub och skickade mig en sådan. Jag smorde in ömma områden (i rätt ordning) och det har faktiskt hjälpt!
Åh så skönt att kunna andas genom näsan utan att den känns som en stor snorboll, och så fort man snyter sig börjar det storblöda.
Och så skönt att kunna gå på toaletten utan att grannen tror att man övar Fado.
Ögonen är fortfarande irriterade, men de vågar jag inte klina in med Aloe Vera gel.

Här är jag just nu:

Bad hair day finns inte här. Bad hair life, put the f*ing wig on stämmer nog mer.

Idag har Malin haft Tanya. Hon behöver ju lite stimulans som jag tyvärr inte kan ge henne. Jag saknar nåt fruktansvärt att gå ut med henne.

Här rapporterar hon direkt från balkongen hemma hos Malin:

Sedan vill jag säga till er som i kommentarer och mail skrivit om min smärta. För tillfället har jag ont i fötter och händer pga cellgifterna. Inte cancern. Vi har nog fått ordning på dosen på morfinet där.

Slutligen så ville jag bara visa att Twin Towers dök upp i min bloggstatistik.
Det var de två dagar jag var i tidningen:

Fortfarande trippar jag bredbent på tå med svajande tagel på huvudet.
Men så länge jag kan ta mig ut till köket är jag hyfsat nöjd.

Den stora skånska krammen från Hallonskallen Peggy

Vaknar till mardrömmen, inte från den

Jag har sovit så gott.
Jag har då underbara drömmar. Har alltid haft. Reser, gör saker, är frisk, har kul.

Sen vaknar jag. Det tar kanske 10 sekunder så får jag ett hugg i hela ryggen som både bränns och är kallt.
Tillbaka till mardrömmen. Verkligheten.

Inga goda nyheter från röntgen

Det var inga goda nyheter där.
Cancern hade spridit sig både i lever och skelett.
Sedan var det så obehagligt för läkaren gav beskedet, och sedan blev det tyst.
Till slut sade jag ”Kan någon säga nåt!?”
Läkaren ska prata med de på röntgen igen för att komma på några cellgifter som kan hjälpa.
Det hela känns otryggt som fan.

Jag berättade att jag de senaste gångerna blivit jättedålig av cellgifterna, och hon frågade mig om jag ville ha andra cellgifter pga smärtan i fötterna och att jag varit allmänt kass.
Jag svarar ”Nä, för att jag vill överleva”
Och hon frågar ”Till vilket pris som helst?”
Sedan var det en obekväm tystnad tills jag frågade om vi var klara så vi kunde gå. (Chrille och Malin var med).

Jävla skit!
Skit skit skit, plus en tolle längst upp.

Nu -> Soffa, knark och tycka synd om mig-bröl

Klockan är kvart över tre och det börjar lätta

Detta har varit den värsta omgång cellgifter jag någonsin fått.
Jag har aldrig varit så rädd heller som när jag låg här ensam natten till söndagen. Jag ville/behövde ringa Onkologen, men jag hade ingen fungerande telefon.

Hela kroppen rusade precis som om man känner allt blod far runt i en jävla fart. Fingertopparna så ömma att jag har svårt att ta i saker. Trampdynan under hälen var på delad helvete-plats med analkriket. Värsta diarrén med en hemmorroid man tror är Jack o Bönstjälken, som naturligtvis blöder.
Blöder gör även näsan och munnen.

Det är lite av elle belle bi, vilka smärtor ska de professionella gråterskorna bröla för? Inget lätt val.

Om några timmar ska jag gå upp då jag ska träffa min onkolog för att få veta om cellgifterna gjort någon verkan eller t o m om de funnit fler metastaser på andra ställen.
Bara inte analen! Snälla inte där!

Jag ändrade lite här i högra sidmenyn och råkade klanta till det. Jag får fixa till det bättre på min ipad.
Jag har nämligen lagt upp en länk för donation längst uppe bland de andra länkarna.
Där kan man som innan skicka över en peng via PayPal, eller göra en överföring till mitt konto.
Kronofogden drar tydligen från instanser innan pengarna hamnar på mitt konto.

Sedan en jätterolig sak!
Hemmets Journal vill göra ett reportage med mig. Att detta kunde bli så intressant? Men det ligger väl rätt i tiden. Så här skrev hon bl a:
Jag har med stort intresse läst om dig den senaste veckan. Du har en berättelse som berör mig och andra på redaktionen oerhört starkt. Därför undrar vi om du vill vara med i ett reportage i vår tidning och berätta för våra läsare?

Det kan nog vara hur spännande som helst om det är en dag jag orkar.

Nu får jag försöka sova. Tagit min sömnpilla så den börjar verka snart.
Tack alla goa människor från norr till söder. Ni har verkligen hjälpt mig mot min ensamhet denna vidriga helg och början på veckan.

Skånska Krammen på er och sov så gott!

Jag mår verkligen sotad ångestfilé

Dagarna går och jag mår riktigt ruggigt.
Det blöder från alla håligheter som har slemhinnor. Händer och fötter är som tusen nålar. Fy fan vad det bryter ner en.
Jag tänkte skicka en video med lite åsikter och så, men jag orkar inte, så det blir en liten tam hälsning.

Jag pallar inte detta..